Idag har jag kraschat med min scooter. Eller vad man nu säger. Jag kör inte oförsiktigt eller något, men jag tog en sväng och det hade precis regnat och det låg galler i marken (för att filtrera bort allt regnvatten) och de blir tydligen hala som is när de är blöta - ingen hade sagt något och jag kunde inte göra mycket annat än att fish-taila, ramla och slå mig. Jag fick sitta i fem minuter och koncentrera på att inte ha så sjukt ont i knät innan jag kunde resa scootern upp och köra sakta hem uppför Five Finger Mountain.
Men ni behöver inte oroa er. Jag har ett rejält stort rött sår (det är inte så mycket ett sår som en yta som helt enkelt bara är röd av blod), ett lite mindre på foten och så lite smågrejer på en hand och den andra foten. Skadorna i sig är skit samma, det känns inte så farligt och kommer att läka förr eller senare. Dock är jag lite oroad över infektioner och sånt, men som tur är så var det första Ryan sade "Hey get some hydrogen oxide on that shit or it'll infect!". Ja, mamma, det är alltså väteperoxid han pratar om - tydligen är det en vedertagen metod här borta, kanske i USA också? Jag vet inte. Så jag satt och hällde på sånt på mina sår och såg dem bubbla i typ 30 minuter, sen hällde jag alkohol på allting också. Herregud vad ont det gjorde. Jag upplever sällan smärta för jag är ganska försiktig av mig och råkar sällan ut för olyckor, men det där gjorde väldigt ont. Som tur är är jag ju zen-tränad och koncentrerade på att hålla kvar smärtan där det gjorde ont och inte låta det komma till huvudet. Efteråt kände jag någon slags kick. Jag vet inte riktigt varför, men jag är lockad att hälla på det igen. Jag kanske gör det imorgon, för att motverka infektioner och sådär.
Och mamma, du vet att du inte behöver oroa dig! Allt är finfint, bara lite knävärk.
Men nu skall vi inte fokusera på det tråkiga: Jag tänkte ta en kort sekund och berätta om min vän Mike som jag nämnt några gånger. Kort sagt är han en djävligt reko kille. När han var 12 blev han utsparkad hemifrån (hans mamma är tydligen konstig), och vi vet ju alla hur det kan gå för sådana barn - stökiga, bråkiga, mentalt och socialt handikappade. Men inte Mike inte! Nej, han är en stabil kille med båda fötterna i marken. Han kan väldigt mycket om kemikalier (speciellt drogrelaterade sådana - Kanada är lite mer liberalt än Sverige inom det ämnet) och Ryan brukar alltid säga "Mike, you should get into medicine, seriously!" varpå Mike alltid svarar "No, there's too much money to be made in that business". Mike ogillar pengar och han är väldigt generös med sina och oroar sig aldrig över att inte ha pengar (även när han de facto inte har det). Han är social och ödmjuk och trevlig. En toppenkille, helt enkelt. I yogaklassen skulle vi lista fem bra egenskaper hos varandra och till honom sa jag: Generous, brave, social, humble and relaxed. Fuck yeah. Idag när vi gjorde svärdsövningar föll han baklänges och skadade sin ankel rejält - så vi är båda halta nu. Ingen aikido ikväll alltså.
Tydligen är jag väldigt snygg i Taiwan. Jag vet inte hur jag kan förklara det men alla tjejer och kvinnor jag pratar med säger att jag är otroligt handsome och cute och gud-vet-vad. Det är på något sätt väldigt awesome och samtidigt lite obekvämt. Ryan säger att jag borde försöka få jobb som modell här (!) och att han skulle kontakta sina kontakter och se om det gick att fixa något. Vafan!
Nu skall jag kolla på southpark och äta ris.
PS. Min taiwanesiska vän förstod inte vad jag pratade om när jag sa att "All schools are free in sweden, even university". Hon kunde inte greppa konceptet. DS.
